Obs Obs Obs Very important hörni.

Kom hit istället alla små barn. Ni får inget godis men jag flyttar bloggen. OKEJ?

Okej då Danne

Jag kanske tar och flyttar. Men de har ju så jäkla fula mallar där. Hittade en som var okej. Ser ut som tuggummi.

Baby's gone

Och på kvällen vänder det neråt. Bara för att jag vet att han är borta. Och det är inte ens lång tid, den här gången heller. Tror att det är själva avståndet som känns. Så osjälvständigt av mig.

Duktiga jag

Idag har jag gjort massa grejer som jag helst inte velat göra alls. Och ringde två samtal på raken bara för att göra mitt liv lättare och slippa tänka på det sen. Har två småplocksgrejer kvar att göra bara. Inget jobbigt. Hepp!

Skam den som ger sig...

Var ute och sprang i förrgår. Det var skönt. Tills jag nästan var klar och strax skulle börja gå istället som nedvarvning på väg hem. Då snubblar jag. Och ramlar. Och blir lerig från topp till tå på hela vänster halva av kroppen. Pinsamt att gå hem så liksom men tur att jag inte gjorde illa mig mer än att låret, som fick ta värsta smällen, ömmade lite.

Så, idag var det ju dags igen. Eftersom mina vanliga kläder är leriga fick jag leta upp lite andra. Så långt allt bra. Ska precis ge mig ut så tar solen och försvinner bakom stora gråa moln och det börjar hagla. Yes. Men inte bräcker det mig, så jag ger mig ut bara för att efter ett par hundra meter upptäcka varför jag inte använder de här tajtsen längre. Resåren i midjan är nämligen slut så de åker ner. Yes, igen. Ingen lust att gå hem så jag får helt enkelt bita i det sura och springa och dra upp dem hela tiden, vilket säkert ser jätteroligt ut.

Men det är okej, för så fort jag kom hem igen kom solen fram igen och skiner för fullt.

Well, vad säger man. Lika bra att ta motgångarna från början (har haft uppehåll p.g.a. nackproblem och fotproblem och därför inte tränat på nästan tre veckor). Klarar man sig genom det kan det ju bara bli bättre...

När förtvivlan byts till glädje...

Jag tvättar. Och från och med nu hoppas jag att inte behöva skriva några fler deppiga frustrerande inlägg om den saken. Varför? Alla maskiner är utbytta. ALLA. Tvättmaskiner, torkskåp, torktumlare. Fan, till och med den gamla dörrjäveln rykte. Kanske borde köpa en lott. Plötsligt händer det.

Jag ska baka bullar

Så jag kom att tänka på en sak. Finns det någon manlig motsvarighet till bullfitta eller är det en ren diskrimineringsgrej typ som mens?

Söndagmorgon i soffan.

Klockan är inte ens åtta och jag är uppe. Gick och lade mig vid tio igår kväll, precis efter vi käkat klart middagen, för då var jag så trött att jag höll på att stupa. Nu i morse vaknade jag med en tanke i huvudet, en frågeställning till min uppsats vilken kan locka igång en väldigt intressant diskussion. Hoppas jag (klart den kan, det är ju jag som ska diskutera den...). Marcus ligger och sover och är så fin. Härifrån soffan ser man bara ett lurvigt huvud sticka upp. Och små tår i andra änden. Ska nog krypa ner igen. Vi ska ju inte upp förrän nio egentligen, enligt överenskommelse. Åh, min min min min min.

Enhälligt beslut

100% av mina läsare sa anus. Så jag gör om. Gör om och gör rätt.

Sinne för estetik?

Förresten, de nya färgerna: bra eller anus? Kallar kombon för "kissåbajs".

Men lägenheten är ju i alla fall ren...

Bra grej att jag var uppe och läste till tre igår. Eller, pluggade kan man till och med säga, eftersom det var kurslitteratur jag läste. Nåväl, sov lite väl länge och är nu duschad och inte så mycket mer. Ska väl rycka tag i mig och göra nån frukost. Och igår trodde jag att foten var bra igen men det var bara på lur. Idag gör den ont. Tänker försöka bota det med en söt klänning. Kanske blir det mindre påtagande att jag haltar då.

Om bakfylla

Jag har mött min överman. Superhans:

"I'm gonna be sick at both ends"

Nej, jag är inte bakfull. Har inte druckit en droppe alkohol på hela helgen. Men det kom upp (ämnet alltså).

Åh

Inte många rätt...

Det är mycket som är fel just nu. Till de lindrigare sakerna hör att jag har en finne på smalbenet och en nyss ställd självdiagnos vilken resulterade i att jag lider av Mortons syndrom/neurom. Vilket gör pissont. Men det går att andas sig genom det. De värre sakerna sitter mest i huvudet eller är motsatsen till psykosomatiska och får mig att vilja göra dumma saker så de tänker jag inte gå in på. Den enda jag vill prata med i helgen är Marcus (eftersom han är den enda som aldrig triggar igång någon form av stress för min del) så om jag inte svarar så är det för att jag inte har lust. Eller orkar, om det låter finare. Nu borde jag göra middag eller sova för jag vet inte om jag orkar båda. Låt mig bara vara så går det nog över.