Skam den som ger sig...

Var ute och sprang i förrgår. Det var skönt. Tills jag nästan var klar och strax skulle börja gå istället som nedvarvning på väg hem. Då snubblar jag. Och ramlar. Och blir lerig från topp till tå på hela vänster halva av kroppen. Pinsamt att gå hem så liksom men tur att jag inte gjorde illa mig mer än att låret, som fick ta värsta smällen, ömmade lite.

Så, idag var det ju dags igen. Eftersom mina vanliga kläder är leriga fick jag leta upp lite andra. Så långt allt bra. Ska precis ge mig ut så tar solen och försvinner bakom stora gråa moln och det börjar hagla. Yes. Men inte bräcker det mig, så jag ger mig ut bara för att efter ett par hundra meter upptäcka varför jag inte använder de här tajtsen längre. Resåren i midjan är nämligen slut så de åker ner. Yes, igen. Ingen lust att gå hem så jag får helt enkelt bita i det sura och springa och dra upp dem hela tiden, vilket säkert ser jätteroligt ut.

Men det är okej, för så fort jag kom hem igen kom solen fram igen och skiner för fullt.

Well, vad säger man. Lika bra att ta motgångarna från början (har haft uppehåll p.g.a. nackproblem och fotproblem och därför inte tränat på nästan tre veckor). Klarar man sig genom det kan det ju bara bli bättre...