Vad trodde jag?

Efter tio minuter i sängen har jag dåsat till. Telefonen ringer. Hemtelefonen alltså. Jag svarar. Det är mamma. Hon slutar INTE prata bara för att jag säger att jag sover och vill fortsätta med det. Tjugo minuter senare håller jag på att somna om. Mobilen ringer. Jag svarar inte utan ligger och lyssnar och väntar på att det ska sluta. Femton minuter senare har jag gett upp. Nu lagar jag mat; visst kan man överleva på endast pasta, fänkål och valnötter? Det är min nya "det bästa jag vet". Bäst att sejfa och slänga på lite getost också. Sånt är bra för skelettet. Minst.

Frågan är, varför ringer bara folk när jag sover? Annars kan jag gå runt en hel dag utan ett knyst från telefonen. Jag menar, jag är dessutom inte ens särskilt trevlig när jag blir väckt. För att inte säga ett riktigt monster. Låt mig vara liksom. MEN, jag ska äta mat strax, skriva en rad eller två om Faulkner och Joyce (fina grabbar det där, båda två) och sen går jag och lägger mig på riktigt och pillar i mig lite hjälpmedel. Så.