Hålla-handen-sliskigt

Alltså, jag är så glad över hur saker är. Visst, jag är trött, snorig, småstressad och virrig men det är ändå litet i sammanhanget. Det är allt det andra som är så himla bra, mycket tack vare Marcus. Jag känner verkligen hur vi hör ihop, på riktigt, att det liksom är så det ska vara. Det finns ingen stress att förändra saker (jag syftar på de där stora förändringarna) för att vi står inte och stampar. Kvällarna ägnas åt att sitta uppe sent och prata, låta gömda delar komma fram, stryka lätt över armen för att det är så underbart att ta på varandra, skratta åt oss själva och till sist somna i en hög i soffan - hela lilla familjen. Vi kan ligga bredvid varandra i sängen, jag ser på tv och han läser en bok och det känns så perfekt. Vi känns så otroligt nära men kan fortfarande komma ännu närmre. Jag vet, svamligt och säkert ganska ointressant att läsa, men att skriva här är alternativet till att ställa mig och skrika ut det. Eller kanske inte säga nåt alls utan bara gå runt och le lite småhemligt. För det är så det känns, som att vi delar världens största hemlighet.