Ut med det onda och spy lite galla över tillvaron.

Nu har jag klafsat klart i lervällingen och sitter och funderar över mitt liv och allt jag borde ta tag i. Det är höst (nej det är det inte, men det är höst-trailer ute och det är lika bra att börja ställa in sig på vad som komma skall) och då ska man ta tag i saker. Typ sitt liv. Jag vill mest bara ta tag i Marcus och låta bli att tänka på allt annat. Varför känns allt så slut så fort det blir augusti? Och varför gick augustis första vecka så snabbt? (Jo, jag vet, för att man helt plötsligt blev medveten om tiden igen, tiden som jag ignorerat sen juni) Och varför känns det som att jag är tvungen att hålla andan för att allt inte bara ska rasa? (Jo, jag vet, för att det är jag själv som ställt till det så) Och varför Och varför känns allt lite mer hopplöst? (Jo, jag vet, för att jag håller och blir omhållen hårt av omotivationen)

Kan man få börja om och bestämma sig för att göra allt lite bättre?
(Skrattretande, men jag är i alla fall medveten om att jag ljuger för mig själv, men det är okej. Jag kommer inte att få börja om så lögnen vore lögn även om det var sant)